En sak för kokos

Jag älskar kokos. Faktum är att jag har en sak för kokos. Det är en bra ingrediens i nästan allt. Framför allt i choklad. Mången gång har jag frågat mig varför Marabou tog bort Marabou Kokos. Konstigt.

Hur som haver, idag fick jag en fin present. Ekologisk kokoschoklad. Den ska jag äta med vördnad.

Om smultron

Härom dagen pratade jag med en vän som hade snubblat över min blogg. Jag har ju inte skrivit på typ ett halvår, men peppad av hennes uppmuntrande ord blev jag så inspirerad. Så jag tänkte att jag skriver lite.

Mitt första inlägg ska handla om smultron. Solvarma, söta, röda smultron. Goda är dom, men mest är smultron KÄNSLA. Att trippa barfota ut och plocka ett strå fullt samtidigt som fingrarna blir lite lätt klibbiga och rosafärgade. Sommar ut i fingertopparna, bokstavligt talat.

Därför gör det ont i mig, riktigt ont, när jag ser smultron förfaras. Ni förstår, på vägen upp till mitt hus från tåget i Floda ligger et hus som har en backe som bara är överfull av smultron. Tillräckligt för att baka en smultronpaj, koka smlutronsylt eller ha lyxiga frukostar för en hel månad framöver. Jag har följt dessa smultrons utveckling under mina från-tåget-promenader och vet att dom just nu är på sin absoluta topp. Mogna, söta och saftiga. Vad är det då som gör så ont i mig? Jo, ingen äter dem.

Tänk på smultronsäsongen. Den är kort, mycket kort. Det gäller att njuta medan tid funnes. Ska ett helt års väntan för en smultronplanta på att få leverera perfekta små bär vara helt i onödan? Nej, vet nån vad!

Så jag har börjat palla. Mitt i natten, för det händer att även jag är ute och nattsuddar, smyger jag fram till kanten av smultronplantorna och plockar på mig en fem, åtta stycken. Inte så att det direkt märks i dessa smultronmassor, men det känns iallafall lite bättre att åtminstonde några av dessa sommarens godbitar får uppskattas.

Även bär förtjänar ett värdigt slut.

Fredag kväll

Hemgjord pizza
Rött vin (mest för känslans skull)
Mörk choklad med havssalt
Te
Dear John

Just nu vill jag mest vandra barfota på en amerikansk strand under fullmåne med sandaler i handen.

Linnéa Maria Rinäs

Ibland kan det faktiskt vara svårt att veta. Jag tycker det i alla fall. När jag träffar andra blir jag ofta så himla inspirerad och vill vara precis som dem. En riktig globetrotter, en pysslig kakbakare, en chic fashionista, en samhällsengagerad aktivist, en handlingskraftig karriärskvinna, en jordnära naturperson, en kreativ skapande bohem. Allt det vill jag vara. Och lite till.

Och visst är jag alla de där och lite till. Men jag blir liksom aldrig nöjd ändå. Så fort jag träffar nån intressant person vill jag vara precis så. Klart jag också ska baka surdegsbröd, klart jag ska jobba som copywriter i New York, klart jag ska odla egen potatis och vara sådär oklanderligt stylish.

Och inget fel i det, visst sjutton kan man inspireras, tänka om och bli en bättre människa. Men risken blir också att mitt i alla dessa intryck och uttryck tappar bort sig själv. Så nu tänkte jag berätta för er alla vem jag är, Linnéa Maria Rinäs, född 1988-08-31. Det blir mycket, det blir självcentrerat, men det här är min blogg och jag bestämmer. Om jag nån gång skulle glömma (och du orkar läsa det som följer), var snäll och påminn mig!

Jag älskar rosa, blommigt och prickar, för att det gör mig glad. Jag tror på att tänka positivt, fastän det är svårt ibland. Choklad gör mig glad. Jag har väldigt svårt för att göra saker med måtta, på gott och ont. När jag tycker om nåt gör jag ofta det tills jag har tröttnat helt. Precis som Amelie från Montmartre så tycker jag så mycket om att krossa sockertäcket på en crème brulée. Jag har väldigt svårt att tänka mig ett liv utan en bra karriär, och ser det lite som en buffert ifall jag aldrig skulle få barn. Jag känner mig aldrig riktigt tillräcklig men alltid lite för mycket. När jag vill bli glad lyssnar jag på S Club 7 och när jag vill gråta lyssnar jag på Fields of gold. Jag har, såhär på äldre dar, kommit på att Gud nog finns ändå. Jag blir glad när folk kommer ihåg vad jag har sagt. Jag är väldigt stolt över min engelska accent. När jag ska vara seriös och professionell övergår jag i nån sorts stockholmska, kanske för att jag ser på Stockholm lite som stället man hamnar när man ”har lyckats”. Jag älskar riktiga traditioner jul, sommar, påsk, you name it! Det jag drömmer om mest är att vara kär på en skärgårdsklippa. Jag är en riktig tävlingsmänniska och kan gå lite över gränsen ibland. Jag tänker ofta att jag är oönskad, fastän jag egentligen vet att jag inte är det. Jag älskar äventyr och utflykter och att våga göra saker jag var jätterädd för från början. Jag tror det är viktigt att vara allvarlig ibland. Folk jag tycker om tycker jag om jättemycket, men jag är alltid rädd att dom ska tycka att jag är för på. Jag har lite av en hatkärlek till tåg.

Ja, hörrni. Det var en del. Men inte var det allt ändå. Det finns dessutom så mycket jag vill bli, men det här är liksom det jag har att utgå ifrån. This is me, helt enkelt.

Vem är du?

Brunchutvärdering

Utvärdering av morgonens brunch på Helsingkronas nation:

Färsk frukt, smoothie och grymt gott bröd är definitivt på plussidan. Fina muffins.
Mindre utbud av varmrätter och dåligt med vegetariska alternativ på minussidan.

Resultat so far:
1. Hallands
2. Helsingkrona

Ikväll ska jag på födelsedagskalas i Malmoe. Spännande att se om jag kommer levande därifrån, dom gillar ju att skjuta folk där har jag hört.

Wish me luck

Morgonens soundtrack

Lite fler saker jag tänkt på

Förresten, Louise skickade den här länken. KUL att vi hadde typ alla som är med på dom där små bilderna. Materialist, ja visst!

Och så kan jag meddela att jag är lite kär i Hanna Turi. Spotifaja henne om ni skulle bli nyfikna. Fab, frickin fab. Jag blev kritiserad för att jag säger fab härom dagen. Töntigt och irriterande, sa personen i fråga. Men, sa jag, det uttrycket är ju bara så jag. Det är ju som att säga att jag är töntig och irriterande. Det kan ju hända att jag är, men jag är jag och passar det inte kan det vara.

Imorgon ska årets ekonomiska vinstaffärstradition fortsätta, brunch. Betala 40 kronor och var mätt EN HEL HIMLA DAG. Det är vad jag kallar studentvänligt.

Typ tretton byten av ämne

Ojojoj, här gåre undan!

Inte med bloggandet men med allt annat. Jag ska få besök av två fabuläösa personer, Louise och Anna-Sara, helgerna efter varandra i februari. Pepp? Jojagtackarjag.

Idag gick jag upp 05:45 för att åka till Helsingborg tjugoöversex. Ja, ni läste rätt, nollsextjugo. Det är INTE mänskligt. För att lyssna på KG Hammar som skulle prata om... Var det mänskliga finns. Ser ni motsägelsen? Mm, precis. 80 spänn betalade jag dessutom för att berövas min nattsömn, var tvungen att äta extra mycket frukost där (för det ingick åtminstonde)för att liksom väga upp för denna hemska morgontimme.

Jag har dessutom bestämt mig för att skära ner på spinningen. Linnéa plus en himla massa spinning minus en massa småätande = rasar i vikt. Vilket har lett till att mina bröst krympt AVSEVÄRT. Plus att jag ser ut som en liten sparris. Inte bra, därför har jag i samråd med Annika Ankan Skogar bestämt att ett, högst två spinningpass i veckan får vara nog. Nån måtta på dumheterna får det vara liksom. ILLA när supertajta jeans som knappt gick att få igen är för stora. Då får man sätta ner foten.

Förresten så var jag med denna Annika Ankan Skogar på musikquiz igår. Trodde vi. Men icke! I rummet där vi satt var högtalarna trasiga, så utan quiz blev vi. Elände så det förslår.

Men PÖZZ på er för att ni är så fina!

Vad väntar jag på?

Det går att leva hälsosamt. Det går att träna. Det går att snåla och spara in på saker och ting. Det går att sträva efter bättre. Det går att vänta.
På vad?
Vad är det egentligen jag går här och väntar på?
Bättre tider?
Eller vad?

Om man bara lever väl så blir livet liksom lite fattigt.

Jag behöver inte vara bäst på allt. Jag behöver inte sträva efter bättre. Snyggare, smalare, roligare, billigare, sen. För det är nu det händer. Nu.

Ingen kommer någonsin tacka mig för att jag la ner tid, för att jag ansträngde mig så till det yttersta för att bli bättre. Det kan inte vara så Gud tänkte det. Nej, han gjorde oss perfekta, precis som vi är.
Varför kan jag inte bara fatta det?

Kan ni göra mig en tjänst, och er själva för den delen också. Säg till varandra att ni är bra som ni är. Vackra som ni är. Säg det till er själva, till andra och till mig också.

Du är bra.

Söndag

Idag var jag på spinning (börjar känna mig lite ensidig nu med slappa armar. ska jobba på det) och upplevde VÄRSTA instruktören ever.

Varenda gång det blev jobbigt, då går han AV cykeln. Och som om det inte vore nog - han sänker volymen, bäst man sitter där och trampar för livet till en dålig svensk dansbandscountryhillbillysång. Och så står han där och skrikberättar om varför just den låten är så bra. Gamla minnen lyckas han också klämma in. Och lite reklam för Sweden Rock.

Men dagen började bra iaf. Jag och Ankanpankan testade brunchen på Hallands. Mycket god! Och mätt så jag höll på att stupa var jag. Nybakat (om än degigt) bröd, pastasallad, tacopaj, vegetarisk paj, sconesliknande pizzabullar, pannkakor och äppelpaj för 40 kronor. Eeh, ja. Tänkte testa oss igenom nationernas brunchutbud och hitta den bästa. Ända till sent var jag mätt och hade antagligen klarat mig hela dan om det inte var för att det bjöds på himla fin fika nu på kvällen. Två gånger till och med. My goodness.

Kvällens mättnadskänsla slutar på jätte. Men det är gött kött.

Puzz

Superkortajeansshortsen

Förresten så råkade jag öppna en byrålåda med shorts i och råkade känna lite på dom superkortajeansshortsen. Dom låg där så fint och väntade på att bäras tillsammans med ett flätat brunt skärp och en blommig tröja.
Håll ut, tänkte jag.
Snart är det juni och då ska du och jag ut på äventyr igen!

Floda

Det här med att komma från Floda.
Här i Skåne brukar jag säga att jag är från Göteborg om nån frågar. Ofta nån känner till Floda liksom.

"Men du kommer ju inte från Göteborg, du kommer ju från Floda, det är ju del av den du är."

Så sa en kille här på korridoren härom veckan.

Det är konstigt det där med att komma ifrån. Jag kan åka vartsomhelst. Skåne, Chicago, Indien. Men Flodaflicka är jag och förblir jag. På gott och ont. Jag kommer aldrig besväras av att pendla lika mycket som andra, för jag har varit med om det värsta. Det kan vi tacka Flodaarvet för. Jag vet hur det är att kunna gå barfota till en vän och hälsa på. Hur det är att ringa runt till en hel klass i lågstadiet en sommarlovsdag för att dra ihop ett brännbollslag. Hur det är att vara tvungen att passa 03:17-tåget för annars kommer jag inte hem. Sånt vet jag och det kan vi tacka Floda för.

Väskusträkor

Jag kan inte längre ha mina businessbyxor. Dom har blivit för stora. Max tror att jag tänker för mycket och hjärnan bränner mycket energi. Men hur gör man för att tänka mindre?

Han sa också att jag är väldigt lokalpatriotisk.

Men jag bor ju inte ens i Göteborg längre, sa jag.
Nej, det gör du ju inte, sa han.
Men inte kan väl jag hjälpa att västkustens räkor är dom bästa?
Hur kan du veta det, du har väl inte smakat alla räkor i hela världen? frågade han.

Men jag bara vet. Ibland gör man det, bara vet.

Längtan

Sommar. En sån där ljum sommarkväll. Huden luktar sol och håret är stelt av saltvatten. En varm vind och en kjol som fladdrar kring brunbrända ben.

Det gör ont att gå med bara fötter på grusvägar. Men det gör inget, jag vill hålla sandalerna i handen ändå. För det ska kännas att det är sommar. Annars är det inte på riktigt. Och jag vill att det ska vara på riktigt.

Det ska kännas, annars är det inte på riktigt. Det är därför jag inte bara kan äta en av saker. För då smakar det inget. Eller göra nåt bara lite, för då märks det inte. Eller tycka om bara lite, för då räknas det inte. Och jag vill att det ska räknas, alla det jag tycker om. Därför väljer jag att tycka om med hela mitt hjärta.

Sommar, solvarma grusvägar, brunbränd hud. Det är sånt som räknas. Det är sånt som är på riktigt. Det är sånt jag tycker om. Av hela mitt hjärta.

Ny kurs, ny värld!

05:45 ställde jag klockan på imorse för tt gå och träna.
Troligt.
Men nu går jag upp och tar mig genom dimman till en ny kursstart. Nåt med språk och retorik.

The Swedish Academy

"Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas."

- Svenska akademins ständige sekreterare Peter Englund

Nu har jag iof aldrig läst nåt av snubben men känner ändå en genomgående ovilja mot honom. Tetig verkar han.

Back to the 80's

Annika Skogar säger på bredaste jönköpingsmål om sin iPod:
"Tyst, är det min freestyle som låter?"

Touché!

Jaha, då var den här eländiga tentan over, finito, done with. Eller så eländig har den väl inte direkt varit, bara lite ödesmättad. Fast det är klart, vissa likställer ju det med elände.

Hade det inte varit för tusen extraprojekt jag håller på med hade den här helgen betytt HELLEDIG. Men nu gör den inte det, och tur är väl det. Man kan ju inte gå och bli förslappad!

Tydligen har jag läst på en massa bloggar att Elin Kling vill klippa sig så här. Då vill jag bara säga: Eeh, va? Det är ingen frisyr för sjutton. Det är en dålig, mycket dålig hårdag. Fult med andra ord.

Matlagningskaos

Det vankas kikärts- och spenatpaj i det Micklagårdska köket.

Grupprumsstrategier

Att knipa ett grupprum på Campus Helsingborg är ingen lätt uppgift. Man trorbman har knipit ett men det visar sig såklart att ett gäng himla socionomer ska ha gruppövning. 

Igår blev vi dock utsatta för den ultimata strategin. Lyssna och lär. Ett gäng folk kom och ställdesig utanför vårt rum. Inget konstigt i sig. Men det kom bara fler och fler och de bara stod så och stirrade. Och vi blev mer och mer nervösa. Vi blev så nervösa att vi efter ett tag var tvungna att intala oss själva att vi säkert visst var klara för dagen. Och voila! Dom hade fått sig ett rum! 

Alltså, den perfekta grupprumsstrategin. Jag ger er så mycket visdomar!

Tågliv

Här har jag gått och trott att jag hade full koll på det här med tågåkande. Typ som att boarda tåget. Det jobbigaste är när tåget rullar in, man börjar så sakteliga traska med det för att inse att om jag hade stått kvar i utgångsläge hade jag haft perfekt position för att bara gå in. Först i kön liksom. Det är vad jag har trott. Tji fick jag! 

Det värsta med att gå på ett tåg är när man faktiskt står kvar, med ett sånt där ödmjukt uttryck i ansiktet. Och så kommer tåget och saktar ner och precis innan dörren når mig så kommer en himla skåning och knör sig! Här har jag ställt mig, noga och uträknat, för att mycket ödmjukt vänta in min tur. Och så knör hon sig! 

Fast nu när jag börjar tänka på det så går trasiga dörrar inte av för hackor heller. Tänk scenariot ovan men lägg till att dörren är trasig. Då hamnar man plötsligt helt sist i kön. 

Tåglivet är sannerligen en djungel!