Hemgjord pizza
Rött vin (mest för känslans skull)
Mörk choklad med havssalt
Te
Dear John
Just nu vill jag mest vandra barfota på en amerikansk strand under fullmåne med sandaler i handen.
fredag 4 februari 2011
torsdag 3 februari 2011
Linnéa Maria Rinäs
Ibland kan det faktiskt vara svårt att veta. Jag tycker det i alla fall. När jag träffar andra blir jag ofta så himla inspirerad och vill vara precis som dem. En riktig globetrotter, en pysslig kakbakare, en chic fashionista, en samhällsengagerad aktivist, en handlingskraftig karriärskvinna, en jordnära naturperson, en kreativ skapande bohem. Allt det vill jag vara. Och lite till.
Och visst är jag alla de där och lite till. Men jag blir liksom aldrig nöjd ändå. Så fort jag träffar nån intressant person vill jag vara precis så. Klart jag också ska baka surdegsbröd, klart jag ska jobba som copywriter i New York, klart jag ska odla egen potatis och vara sådär oklanderligt stylish.
Och inget fel i det, visst sjutton kan man inspireras, tänka om och bli en bättre människa. Men risken blir också att mitt i alla dessa intryck och uttryck tappar bort sig själv. Så nu tänkte jag berätta för er alla vem jag är, Linnéa Maria Rinäs, född 1988-08-31. Det blir mycket, det blir självcentrerat, men det här är min blogg och jag bestämmer. Om jag nån gång skulle glömma (och du orkar läsa det som följer), var snäll och påminn mig!
Jag älskar rosa, blommigt och prickar, för att det gör mig glad. Jag tror på att tänka positivt, fastän det är svårt ibland. Choklad gör mig glad. Jag har väldigt svårt för att göra saker med måtta, på gott och ont. När jag tycker om nåt gör jag ofta det tills jag har tröttnat helt. Precis som Amelie från Montmartre så tycker jag så mycket om att krossa sockertäcket på en crème brulée. Jag har väldigt svårt att tänka mig ett liv utan en bra karriär, och ser det lite som en buffert ifall jag aldrig skulle få barn. Jag känner mig aldrig riktigt tillräcklig men alltid lite för mycket. När jag vill bli glad lyssnar jag på S Club 7 och när jag vill gråta lyssnar jag på Fields of gold. Jag har, såhär på äldre dar, kommit på att Gud nog finns ändå. Jag blir glad när folk kommer ihåg vad jag har sagt. Jag är väldigt stolt över min engelska accent. När jag ska vara seriös och professionell övergår jag i nån sorts stockholmska, kanske för att jag ser på Stockholm lite som stället man hamnar när man ”har lyckats”. Jag älskar riktiga traditioner jul, sommar, påsk, you name it! Det jag drömmer om mest är att vara kär på en skärgårdsklippa. Jag är en riktig tävlingsmänniska och kan gå lite över gränsen ibland. Jag tänker ofta att jag är oönskad, fastän jag egentligen vet att jag inte är det. Jag älskar äventyr och utflykter och att våga göra saker jag var jätterädd för från början. Jag tror det är viktigt att vara allvarlig ibland. Folk jag tycker om tycker jag om jättemycket, men jag är alltid rädd att dom ska tycka att jag är för på. Jag har lite av en hatkärlek till tåg.
Ja, hörrni. Det var en del. Men inte var det allt ändå. Det finns dessutom så mycket jag vill bli, men det här är liksom det jag har att utgå ifrån. This is me, helt enkelt.
Vem är du?
Och visst är jag alla de där och lite till. Men jag blir liksom aldrig nöjd ändå. Så fort jag träffar nån intressant person vill jag vara precis så. Klart jag också ska baka surdegsbröd, klart jag ska jobba som copywriter i New York, klart jag ska odla egen potatis och vara sådär oklanderligt stylish.
Och inget fel i det, visst sjutton kan man inspireras, tänka om och bli en bättre människa. Men risken blir också att mitt i alla dessa intryck och uttryck tappar bort sig själv. Så nu tänkte jag berätta för er alla vem jag är, Linnéa Maria Rinäs, född 1988-08-31. Det blir mycket, det blir självcentrerat, men det här är min blogg och jag bestämmer. Om jag nån gång skulle glömma (och du orkar läsa det som följer), var snäll och påminn mig!
Jag älskar rosa, blommigt och prickar, för att det gör mig glad. Jag tror på att tänka positivt, fastän det är svårt ibland. Choklad gör mig glad. Jag har väldigt svårt för att göra saker med måtta, på gott och ont. När jag tycker om nåt gör jag ofta det tills jag har tröttnat helt. Precis som Amelie från Montmartre så tycker jag så mycket om att krossa sockertäcket på en crème brulée. Jag har väldigt svårt att tänka mig ett liv utan en bra karriär, och ser det lite som en buffert ifall jag aldrig skulle få barn. Jag känner mig aldrig riktigt tillräcklig men alltid lite för mycket. När jag vill bli glad lyssnar jag på S Club 7 och när jag vill gråta lyssnar jag på Fields of gold. Jag har, såhär på äldre dar, kommit på att Gud nog finns ändå. Jag blir glad när folk kommer ihåg vad jag har sagt. Jag är väldigt stolt över min engelska accent. När jag ska vara seriös och professionell övergår jag i nån sorts stockholmska, kanske för att jag ser på Stockholm lite som stället man hamnar när man ”har lyckats”. Jag älskar riktiga traditioner jul, sommar, påsk, you name it! Det jag drömmer om mest är att vara kär på en skärgårdsklippa. Jag är en riktig tävlingsmänniska och kan gå lite över gränsen ibland. Jag tänker ofta att jag är oönskad, fastän jag egentligen vet att jag inte är det. Jag älskar äventyr och utflykter och att våga göra saker jag var jätterädd för från början. Jag tror det är viktigt att vara allvarlig ibland. Folk jag tycker om tycker jag om jättemycket, men jag är alltid rädd att dom ska tycka att jag är för på. Jag har lite av en hatkärlek till tåg.
Ja, hörrni. Det var en del. Men inte var det allt ändå. Det finns dessutom så mycket jag vill bli, men det här är liksom det jag har att utgå ifrån. This is me, helt enkelt.
Vem är du?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)