En sak för kokos

Jag älskar kokos. Faktum är att jag har en sak för kokos. Det är en bra ingrediens i nästan allt. Framför allt i choklad. Mången gång har jag frågat mig varför Marabou tog bort Marabou Kokos. Konstigt.

Hur som haver, idag fick jag en fin present. Ekologisk kokoschoklad. Den ska jag äta med vördnad.

Om smultron

Härom dagen pratade jag med en vän som hade snubblat över min blogg. Jag har ju inte skrivit på typ ett halvår, men peppad av hennes uppmuntrande ord blev jag så inspirerad. Så jag tänkte att jag skriver lite.

Mitt första inlägg ska handla om smultron. Solvarma, söta, röda smultron. Goda är dom, men mest är smultron KÄNSLA. Att trippa barfota ut och plocka ett strå fullt samtidigt som fingrarna blir lite lätt klibbiga och rosafärgade. Sommar ut i fingertopparna, bokstavligt talat.

Därför gör det ont i mig, riktigt ont, när jag ser smultron förfaras. Ni förstår, på vägen upp till mitt hus från tåget i Floda ligger et hus som har en backe som bara är överfull av smultron. Tillräckligt för att baka en smultronpaj, koka smlutronsylt eller ha lyxiga frukostar för en hel månad framöver. Jag har följt dessa smultrons utveckling under mina från-tåget-promenader och vet att dom just nu är på sin absoluta topp. Mogna, söta och saftiga. Vad är det då som gör så ont i mig? Jo, ingen äter dem.

Tänk på smultronsäsongen. Den är kort, mycket kort. Det gäller att njuta medan tid funnes. Ska ett helt års väntan för en smultronplanta på att få leverera perfekta små bär vara helt i onödan? Nej, vet nån vad!

Så jag har börjat palla. Mitt i natten, för det händer att även jag är ute och nattsuddar, smyger jag fram till kanten av smultronplantorna och plockar på mig en fem, åtta stycken. Inte så att det direkt märks i dessa smultronmassor, men det känns iallafall lite bättre att åtminstonde några av dessa sommarens godbitar får uppskattas.

Även bär förtjänar ett värdigt slut.

Fredag kväll

Hemgjord pizza
Rött vin (mest för känslans skull)
Mörk choklad med havssalt
Te
Dear John

Just nu vill jag mest vandra barfota på en amerikansk strand under fullmåne med sandaler i handen.

Linnéa Maria Rinäs

Ibland kan det faktiskt vara svårt att veta. Jag tycker det i alla fall. När jag träffar andra blir jag ofta så himla inspirerad och vill vara precis som dem. En riktig globetrotter, en pysslig kakbakare, en chic fashionista, en samhällsengagerad aktivist, en handlingskraftig karriärskvinna, en jordnära naturperson, en kreativ skapande bohem. Allt det vill jag vara. Och lite till.

Och visst är jag alla de där och lite till. Men jag blir liksom aldrig nöjd ändå. Så fort jag träffar nån intressant person vill jag vara precis så. Klart jag också ska baka surdegsbröd, klart jag ska jobba som copywriter i New York, klart jag ska odla egen potatis och vara sådär oklanderligt stylish.

Och inget fel i det, visst sjutton kan man inspireras, tänka om och bli en bättre människa. Men risken blir också att mitt i alla dessa intryck och uttryck tappar bort sig själv. Så nu tänkte jag berätta för er alla vem jag är, Linnéa Maria Rinäs, född 1988-08-31. Det blir mycket, det blir självcentrerat, men det här är min blogg och jag bestämmer. Om jag nån gång skulle glömma (och du orkar läsa det som följer), var snäll och påminn mig!

Jag älskar rosa, blommigt och prickar, för att det gör mig glad. Jag tror på att tänka positivt, fastän det är svårt ibland. Choklad gör mig glad. Jag har väldigt svårt för att göra saker med måtta, på gott och ont. När jag tycker om nåt gör jag ofta det tills jag har tröttnat helt. Precis som Amelie från Montmartre så tycker jag så mycket om att krossa sockertäcket på en crème brulée. Jag har väldigt svårt att tänka mig ett liv utan en bra karriär, och ser det lite som en buffert ifall jag aldrig skulle få barn. Jag känner mig aldrig riktigt tillräcklig men alltid lite för mycket. När jag vill bli glad lyssnar jag på S Club 7 och när jag vill gråta lyssnar jag på Fields of gold. Jag har, såhär på äldre dar, kommit på att Gud nog finns ändå. Jag blir glad när folk kommer ihåg vad jag har sagt. Jag är väldigt stolt över min engelska accent. När jag ska vara seriös och professionell övergår jag i nån sorts stockholmska, kanske för att jag ser på Stockholm lite som stället man hamnar när man ”har lyckats”. Jag älskar riktiga traditioner jul, sommar, påsk, you name it! Det jag drömmer om mest är att vara kär på en skärgårdsklippa. Jag är en riktig tävlingsmänniska och kan gå lite över gränsen ibland. Jag tänker ofta att jag är oönskad, fastän jag egentligen vet att jag inte är det. Jag älskar äventyr och utflykter och att våga göra saker jag var jätterädd för från början. Jag tror det är viktigt att vara allvarlig ibland. Folk jag tycker om tycker jag om jättemycket, men jag är alltid rädd att dom ska tycka att jag är för på. Jag har lite av en hatkärlek till tåg.

Ja, hörrni. Det var en del. Men inte var det allt ändå. Det finns dessutom så mycket jag vill bli, men det här är liksom det jag har att utgå ifrån. This is me, helt enkelt.

Vem är du?

Brunchutvärdering

Utvärdering av morgonens brunch på Helsingkronas nation:

Färsk frukt, smoothie och grymt gott bröd är definitivt på plussidan. Fina muffins.
Mindre utbud av varmrätter och dåligt med vegetariska alternativ på minussidan.

Resultat so far:
1. Hallands
2. Helsingkrona

Ikväll ska jag på födelsedagskalas i Malmoe. Spännande att se om jag kommer levande därifrån, dom gillar ju att skjuta folk där har jag hört.

Wish me luck

Morgonens soundtrack

Lite fler saker jag tänkt på

Förresten, Louise skickade den här länken. KUL att vi hadde typ alla som är med på dom där små bilderna. Materialist, ja visst!

Och så kan jag meddela att jag är lite kär i Hanna Turi. Spotifaja henne om ni skulle bli nyfikna. Fab, frickin fab. Jag blev kritiserad för att jag säger fab härom dagen. Töntigt och irriterande, sa personen i fråga. Men, sa jag, det uttrycket är ju bara så jag. Det är ju som att säga att jag är töntig och irriterande. Det kan ju hända att jag är, men jag är jag och passar det inte kan det vara.

Imorgon ska årets ekonomiska vinstaffärstradition fortsätta, brunch. Betala 40 kronor och var mätt EN HEL HIMLA DAG. Det är vad jag kallar studentvänligt.

Typ tretton byten av ämne

Ojojoj, här gåre undan!

Inte med bloggandet men med allt annat. Jag ska få besök av två fabuläösa personer, Louise och Anna-Sara, helgerna efter varandra i februari. Pepp? Jojagtackarjag.

Idag gick jag upp 05:45 för att åka till Helsingborg tjugoöversex. Ja, ni läste rätt, nollsextjugo. Det är INTE mänskligt. För att lyssna på KG Hammar som skulle prata om... Var det mänskliga finns. Ser ni motsägelsen? Mm, precis. 80 spänn betalade jag dessutom för att berövas min nattsömn, var tvungen att äta extra mycket frukost där (för det ingick åtminstonde)för att liksom väga upp för denna hemska morgontimme.

Jag har dessutom bestämt mig för att skära ner på spinningen. Linnéa plus en himla massa spinning minus en massa småätande = rasar i vikt. Vilket har lett till att mina bröst krympt AVSEVÄRT. Plus att jag ser ut som en liten sparris. Inte bra, därför har jag i samråd med Annika Ankan Skogar bestämt att ett, högst två spinningpass i veckan får vara nog. Nån måtta på dumheterna får det vara liksom. ILLA när supertajta jeans som knappt gick att få igen är för stora. Då får man sätta ner foten.

Förresten så var jag med denna Annika Ankan Skogar på musikquiz igår. Trodde vi. Men icke! I rummet där vi satt var högtalarna trasiga, så utan quiz blev vi. Elände så det förslår.

Men PÖZZ på er för att ni är så fina!

Vad väntar jag på?

Det går att leva hälsosamt. Det går att träna. Det går att snåla och spara in på saker och ting. Det går att sträva efter bättre. Det går att vänta.
På vad?
Vad är det egentligen jag går här och väntar på?
Bättre tider?
Eller vad?

Om man bara lever väl så blir livet liksom lite fattigt.

Jag behöver inte vara bäst på allt. Jag behöver inte sträva efter bättre. Snyggare, smalare, roligare, billigare, sen. För det är nu det händer. Nu.

Ingen kommer någonsin tacka mig för att jag la ner tid, för att jag ansträngde mig så till det yttersta för att bli bättre. Det kan inte vara så Gud tänkte det. Nej, han gjorde oss perfekta, precis som vi är.
Varför kan jag inte bara fatta det?

Kan ni göra mig en tjänst, och er själva för den delen också. Säg till varandra att ni är bra som ni är. Vackra som ni är. Säg det till er själva, till andra och till mig också.

Du är bra.

Söndag

Idag var jag på spinning (börjar känna mig lite ensidig nu med slappa armar. ska jobba på det) och upplevde VÄRSTA instruktören ever.

Varenda gång det blev jobbigt, då går han AV cykeln. Och som om det inte vore nog - han sänker volymen, bäst man sitter där och trampar för livet till en dålig svensk dansbandscountryhillbillysång. Och så står han där och skrikberättar om varför just den låten är så bra. Gamla minnen lyckas han också klämma in. Och lite reklam för Sweden Rock.

Men dagen började bra iaf. Jag och Ankanpankan testade brunchen på Hallands. Mycket god! Och mätt så jag höll på att stupa var jag. Nybakat (om än degigt) bröd, pastasallad, tacopaj, vegetarisk paj, sconesliknande pizzabullar, pannkakor och äppelpaj för 40 kronor. Eeh, ja. Tänkte testa oss igenom nationernas brunchutbud och hitta den bästa. Ända till sent var jag mätt och hade antagligen klarat mig hela dan om det inte var för att det bjöds på himla fin fika nu på kvällen. Två gånger till och med. My goodness.

Kvällens mättnadskänsla slutar på jätte. Men det är gött kött.

Puzz

Superkortajeansshortsen

Förresten så råkade jag öppna en byrålåda med shorts i och råkade känna lite på dom superkortajeansshortsen. Dom låg där så fint och väntade på att bäras tillsammans med ett flätat brunt skärp och en blommig tröja.
Håll ut, tänkte jag.
Snart är det juni och då ska du och jag ut på äventyr igen!

Floda

Det här med att komma från Floda.
Här i Skåne brukar jag säga att jag är från Göteborg om nån frågar. Ofta nån känner till Floda liksom.

"Men du kommer ju inte från Göteborg, du kommer ju från Floda, det är ju del av den du är."

Så sa en kille här på korridoren härom veckan.

Det är konstigt det där med att komma ifrån. Jag kan åka vartsomhelst. Skåne, Chicago, Indien. Men Flodaflicka är jag och förblir jag. På gott och ont. Jag kommer aldrig besväras av att pendla lika mycket som andra, för jag har varit med om det värsta. Det kan vi tacka Flodaarvet för. Jag vet hur det är att kunna gå barfota till en vän och hälsa på. Hur det är att ringa runt till en hel klass i lågstadiet en sommarlovsdag för att dra ihop ett brännbollslag. Hur det är att vara tvungen att passa 03:17-tåget för annars kommer jag inte hem. Sånt vet jag och det kan vi tacka Floda för.

Väskusträkor

Jag kan inte längre ha mina businessbyxor. Dom har blivit för stora. Max tror att jag tänker för mycket och hjärnan bränner mycket energi. Men hur gör man för att tänka mindre?

Han sa också att jag är väldigt lokalpatriotisk.

Men jag bor ju inte ens i Göteborg längre, sa jag.
Nej, det gör du ju inte, sa han.
Men inte kan väl jag hjälpa att västkustens räkor är dom bästa?
Hur kan du veta det, du har väl inte smakat alla räkor i hela världen? frågade han.

Men jag bara vet. Ibland gör man det, bara vet.

Längtan

Sommar. En sån där ljum sommarkväll. Huden luktar sol och håret är stelt av saltvatten. En varm vind och en kjol som fladdrar kring brunbrända ben.

Det gör ont att gå med bara fötter på grusvägar. Men det gör inget, jag vill hålla sandalerna i handen ändå. För det ska kännas att det är sommar. Annars är det inte på riktigt. Och jag vill att det ska vara på riktigt.

Det ska kännas, annars är det inte på riktigt. Det är därför jag inte bara kan äta en av saker. För då smakar det inget. Eller göra nåt bara lite, för då märks det inte. Eller tycka om bara lite, för då räknas det inte. Och jag vill att det ska räknas, alla det jag tycker om. Därför väljer jag att tycka om med hela mitt hjärta.

Sommar, solvarma grusvägar, brunbränd hud. Det är sånt som räknas. Det är sånt som är på riktigt. Det är sånt jag tycker om. Av hela mitt hjärta.

Ny kurs, ny värld!

05:45 ställde jag klockan på imorse för tt gå och träna.
Troligt.
Men nu går jag upp och tar mig genom dimman till en ny kursstart. Nåt med språk och retorik.

The Swedish Academy

"Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas."

- Svenska akademins ständige sekreterare Peter Englund

Nu har jag iof aldrig läst nåt av snubben men känner ändå en genomgående ovilja mot honom. Tetig verkar han.

Back to the 80's

Annika Skogar säger på bredaste jönköpingsmål om sin iPod:
"Tyst, är det min freestyle som låter?"

Touché!

Jaha, då var den här eländiga tentan over, finito, done with. Eller så eländig har den väl inte direkt varit, bara lite ödesmättad. Fast det är klart, vissa likställer ju det med elände.

Hade det inte varit för tusen extraprojekt jag håller på med hade den här helgen betytt HELLEDIG. Men nu gör den inte det, och tur är väl det. Man kan ju inte gå och bli förslappad!

Tydligen har jag läst på en massa bloggar att Elin Kling vill klippa sig så här. Då vill jag bara säga: Eeh, va? Det är ingen frisyr för sjutton. Det är en dålig, mycket dålig hårdag. Fult med andra ord.

Matlagningskaos

Det vankas kikärts- och spenatpaj i det Micklagårdska köket.

Grupprumsstrategier

Att knipa ett grupprum på Campus Helsingborg är ingen lätt uppgift. Man trorbman har knipit ett men det visar sig såklart att ett gäng himla socionomer ska ha gruppövning. 

Igår blev vi dock utsatta för den ultimata strategin. Lyssna och lär. Ett gäng folk kom och ställdesig utanför vårt rum. Inget konstigt i sig. Men det kom bara fler och fler och de bara stod så och stirrade. Och vi blev mer och mer nervösa. Vi blev så nervösa att vi efter ett tag var tvungna att intala oss själva att vi säkert visst var klara för dagen. Och voila! Dom hade fått sig ett rum! 

Alltså, den perfekta grupprumsstrategin. Jag ger er så mycket visdomar!

Tågliv

Här har jag gått och trott att jag hade full koll på det här med tågåkande. Typ som att boarda tåget. Det jobbigaste är när tåget rullar in, man börjar så sakteliga traska med det för att inse att om jag hade stått kvar i utgångsläge hade jag haft perfekt position för att bara gå in. Först i kön liksom. Det är vad jag har trott. Tji fick jag! 

Det värsta med att gå på ett tåg är när man faktiskt står kvar, med ett sånt där ödmjukt uttryck i ansiktet. Och så kommer tåget och saktar ner och precis innan dörren når mig så kommer en himla skåning och knör sig! Här har jag ställt mig, noga och uträknat, för att mycket ödmjukt vänta in min tur. Och så knör hon sig! 

Fast nu när jag börjar tänka på det så går trasiga dörrar inte av för hackor heller. Tänk scenariot ovan men lägg till att dörren är trasig. Då hamnar man plötsligt helt sist i kön. 

Tåglivet är sannerligen en djungel!

Perceptual mapping

För övrigt har jag varit på pulsmätarspinning idag. Jag har en hiskeligt hög maxpuls. Jag vet att det har med åldern att göra, men kan det vara bra? Oh well, jag unnade mig lite av Guds gåva till mänskligeheten efter det, äpple med keso och kanel. Eller Cottage Cheese från skånemejerier. Närproducerat skare va!

Förövrigt så spenderade jag och min lilla studiegrupp avsevärt mycket tid med att göra en perceptual map över sambandet mellan val av restaurang och sannolikheten att få ligga. McD låg i botten. Trerätters på grand hotel var ett säkert kort, men mest prisvärt var sushi. Inräknat var ju då självklart känalan i magen efter intagandet av denna mat. Nåt att tänka på därute i dimman. You're welcome!

Sista augusti för sjutton!

Inatt drömde jag att det var dagen före min födelsedag, och i skräcken över att inte få några facebookgratulationer på min wall tog jag bort min sida. Det var ju en evig tur att det inte var sant! Men bara for the record, 31 augusti fyller jag år och skulle uppskatta en hälsning.

Sådärja. Issues management. Proaktivt arbete där man förutser risker och försöker undvika kriser. Då vet vi det inför tentan på fredag.

Lund är bra. Tenta på fredag. Jag lever.

Tar upp det här med bloggandet en annan dag. Just nu orkar jag bara inte.

Nattliga äventyr

Okej, igår. Herregud, igår.
Jag var bjuden på influttningsfest i Helsingborg. Tänkte att jag åker väl dit en liten sväng för att träffa alla. Trevligt liksom! Och det var det. Så jag stannade till typ midnatt för att ta sista tåget hem 00:21. Jag är på tidpunkten i god tid.
INSTÄLLT
Vad katten gör jag? Jag vill verkligen hem, men uppenberligen vill inte skånetrafiken det. Vad göra? Jag rådftåar iPhonen (precis innan den får för sig att jag är i danmark och slutar funka) som ger mig ett alternativ: färjan till helsingør och tåg genom hela danmark. Två och en halv timma. Är det värt det? Ja, bestämmer jag mig för. Så mitt i natten, helt själv, ger jag mig ut på äventyr i danmark!

Nu har min korridor precis haft söndagsfika. På äkta frikyrkovis. I like!

Liten snabbuppdatering

Förutom det faktum att det var minusgrader typ inne i mitt rum när jag vaknade imorse artar sog micklagård riktigt fint! Nu sitter jag på tåget från malmö där jag varit på snabbvisit för att förbereda en opponering. Maken till fin lägenhet!

Surprise!

Döm om min förvåning när helt utan förvarning John Kroon dyker upp utanför min dörr! Korridorsgrannar minsann! Ja, aldrig slutar man förvånas!

LUND

Vi hade, eeh, en DEL grejer med oss i bilen. Saker högt och lågt. Mamma satt i baksätet och försökte kika fram. Men mest försökte hon andas de fem milen till Lund.

Det enda presentabla hörnet av mitt rum på Micklagård i Lund. Mitt bland alla fina korsmänniskor. Fast jag har inte sett till så himla många... Men dom kryper nog fram när det vankas te och fika och sånt. Sånt gillar väl korsmänniskor har jag hört!

Jag sitter i bilen på väg till LUND. Trött som en gnu, för såklart kunde ju jag inte lugna ner mig tillräckligt mycket för att kunna somna igår. Men det är ju inga problem nu när jag är en riktig lundastudent som dricke kaffe.

www.google.com

Okej, det är tre av er som seriöst googlat "Linnéa Rinäs blogg". Det måste ju betyda att ni letade efter just mig. Inte som dom som googlat ärtsoppa, bandidos och gummistövlar, dom lär ju bara ha hamnat här av en ren slump. Men ni fina människor som letade efter just mig och mina tankar, jag känner mig stolt och utvald! Och vilken högvinst ni vann på blogglotteriet dessutom!

Imorgon flyttar jag till Lundaland. Tjo!

Quiz!

Fast inte på Kellys, men det var bra ändå. Visste ni att de tre vise männen (fast det står ingenstans i bibeln att dom faktiskt var tre, googlade jag fram nyss) hette Balthzar, Kaspar och Melchior? Jag kunde alla utom det sista. Förresten så finns det en rik hästfamilj i typ belgien eller schweiz eller nåt annat sånt där europeiskt land som heter det i efternamn. Alltså, ingen familj bestående av hästar, utan en människofamilj som äger en massa hästar. Men det kanske ni fattade.

Annie actionsong

Min vän annie actionsong är helt otrolig. Och vi är så grymma tillsammans! Det bestämdes lite impulsivt att vi skulle plugga på ett av göteborgs universitets bibliotek. Det gick väl sådär. Hur som helst började vi prata om indien, och det tog väl typ 5 minuter tills idén att äta på indisk restaurang tog form. Och från att den tanken formats och att vi stod inne på New Delhi kan inte ha tagit många minuter. Det var bara det, insåg vi, att klockan var alldeles för lite. 16:40 var inte alls en bra tid att äta middag inför kvällens quiz. Haha, så vi lämnade ock "bokade" ett bord för klockan 18 istället. Nu är vi återigen på bibblan och ska plugga järnet en timma.

Jag älskar vår impulsivitet! Inte konstigt att indien blev kanon!

Snurrar i min skalle

Ett tag svimmade jag himla mycket. Det var jobbigt. Inte direkt för själva svimmandets skull, även om det ju inte var jättekul, utan mer för olägligheten. En gång missade jag en lektion och jag kom för sent till saker. Jobbigast var den gången jag svimmade rakt in med huvudet i kanten på ett element och gick runt med ett blått öga i nån vecka.
"Vad har du för pojkvän egentligen," frågade historieläraren (som för övrigt kallades lol).
"Eeh, jag svimmade in i elementet," svarade jag.
Hur som haver så hade det inte hänt på ett bra tag förrän den här hösten. Nej, jag svimmar inte, men världen bestämmer sig då och då för att ta med mig på en berg-och-dalbanetur. Jag undrar varför.

"The world spins madly on"

No-blesse

Angående att möla
Louise sa...
Eloge till dig!
Fast jag tyckte du bevisade tillräckligt i onsdags, innan vi började tvinga dig att äta. Men det är ju jag :)

Tack, men det krävde all min viljestyrka. Men jag blir bättre! Vi har gäster just nu och på bordet står ett paket noblesse. Noblesse är lite som Pringles. Man KAN inte äta bara en. Ja, Annie skulle säkert kunna, och dessutom få den där enda lilla noblessen/pringlesen att räcka i en halvtimme, men jag kan då definitivt inte. Ni må tro att jag mången gång sneglat på den där noblesseasken, men jag vet att om jag börjar så KAN jag inte sluta. Som den gången jag och Max skulle äta grönsaker och dip. Meddelandet jag fick ett tag efteråt löd:
"/.../ nåt att vara stolt över. Så mycket grönsaker äter inte ens en gnagare under en livstid. Haha!"

Ni förstår, det är liksom inte själva matintaget det handlar om, utan mer karaktärsfasthet och hyfs. Och därför, kära vänner, har jag beslutat att noblessepaketet skola vara orört innan kvällen är slut. Jag tar EN vindruva istället och är som folk.

Önska mig lycka till.

Scrapbooking

Tydligen var det drottning Victoria i England som började med scrapbooking i England för en himla massa år sedan. Det berättade en grafisk designer som var min sista kund. Han höll på att marknadsföra scrapbooking till en bredare publik. Himla skön snubbe, han skulle ha inslagna vinflaskor till sin mor som "inte var rädd för färg". 85-åriga tanten måste verkligen varit fritänkande, för kreationen gick i svart, gult och rosaprickigt. Sån vill jag också bli när jag blir 85, sa jag till den grafiske designern. Vi råkade också in i en diskussion om huruvida en viss nyans av vinröd var mest kvinnlig eller manlig. Way to vara modig, att ge sig in i en sån diskussion med just en grafisk designer, tänkte jag, och klappade mig själv på axeln (knepig vinkel).

"I can do what she can do so much better"

Roma

Den 16e april fyller min mamma 60 år (anteckna och kom ihåg gott folk, mamma Rinäs är värd att uppmärksamma!) och detta ska firas i inget mindre än Rom! Jag ska ansluta i tre dagar för att inte missa så många föreläsningar, vilket betyder att jag ska flyga själv. Nu är saken den att jag för mina 22 år flugit oförskämt mycket, mer än vad jag tycker är miljömässigt försvarbart, men aldrig själv. Och missförstå mig rätt här nu, jag tycker det ska bli hemskt trevligt att komma till Italien, äta pizza och pasta, bada i Fontana di trevi och springa i spanska trappan, men det jag just nu är ASPEPP på, det är att flyga själv!

Jag är väldigt glad i mat!

"Sätter man nånting framför Linnéa så vet man att det försvinner"
-Louise Lindqvist

Så nuförtiden dricker jag ett stort glas vatrten innan jag äter bara för att bevisa att jag KAN låta bli att möla. Sådeså!

Fuskpälsdamen

Världens bästa jobb bjöd idag på ännu en klassiker, möt fuskpälsdamen!
En fyllig dam i övre medelåldern med en förkärlek för svart fuskpäls. Hon gillar det så mycket att hon valt att köra loppet fullt ut med matchande kappa, modell större, och hatt. Ljudvolymen hos denna dam låg närmre smärtgränsen och hon tyckte det var så gränslöst roligt att hon fått julkort från Amerika, närmare bestämt Olympia. När jag tappert försökte inflika i en av hennes få andningspauser att det ju var ett roligt sammanträffande eftersom jag hade varit där, var det med nöd och näppe hon noterade detta för att sedan fortsätta sin högljudda monolog.
"Jo, och hans dotter Hanne bodde ju här ett år, i Lindome! Hoho, ja minsann! Så kom han och hälsade på, vi åt räksmörgås i Linné, jag blev bjuden. Så gick vi och shoppade. 'Cissi!', ropade jag! 'Du måste ju köpa nåt!' ja, hon var en sån lång, slank tös. Klädde i allt!"
Nejdå, jag förstod ingenting heller. Och duschad blev jag med jämna mellanrum också. Men hon lovade att berätta för han som skickat julkortet att hon träffat ett så trevligt butiksbiträde. Hur hon nu kunde komma fram till det med tanke på hur få ord jag faktiskt yttrade.

Tänk så många intressanta människor världen är full av!

En fantastisk människa

Igår hade jag kanske den roligaste kund jg någonsin haft. Hon var så fantastiskt underhållande att jag aldrig varit med om maken. Kunden ville ha vatten - jag sprang och hämtade, liksom bara för att fortsätta hålla henne på gott humör. Men varför var hon då så skön?
Hon kom in för att köpa papper åt sin dotter som skulle göra diplom till två securitasvakter som hjälpt henne när hon klämt av sig halva fingret (!) på en styrsöbåt på midsommar. Sånt är ju i sig trevligt, att sättta ihop fina papper, men i detta fallet var det endast en petitess. Ni förstår, hon fortsatte sedan att berätta en himla massa personligt.

Hur hennes 17-åriga dotter hade varit hos gynekologen för första gången och tyckt det var hemskt.
Hur hon hade rekommenderat din egen frekvent besökt gynekolog (på grund av nåt problem jag inte minns, men som hon gladeligen berättade allt om) till dottern som hade vägrat eftersom det var en föredetta klasskompis mamma.
Hur hennes tandläkare varit stridspilot men blivit förbjuden av frugan att fortsätta.
Hur hennes sambo hade stuckit på deras 3-årsdag för några år sedan.

Det hela slutade med att hon köpte en massa rosa grejer som vi la i en rosa presentpåse och skrev på kortet:
"Till min älskade dotters rosa delar. Puzz"

A quickie

Ojdå, höll på att glömma! Jag var ju en tur i Väääänamo och Jönköping också. Efter en snabb tur på isvägar med en från USA nylandad Reade utan väskor åkte vi på Smålandsturné. Stackarn kastades direkt ut i späckade vinterdagsprogram. Vi grillade kååååv och pinnbröd och försökte åka pulka på pudersnö. Men det bästa av allt var ändå paketleken.

Ni förstår, indianstammen har som tradition (ja, när man inte varit en stam speciellt länge räcker det med en gång för att något ska räknas som tradition. Som Annie konstaterade, det är tradition att jag ska ha eurovisionvinnaren som ringsignal, så jag får väl anpassa mig till nästa års vinnare också.) att genomföra en paketlek i juldagarna. Denna julen kompletterades vi dock med tre grabbs (oklart om det betyder att det också blivit tradition nu) som ju också var tvungna att bidra med klappar. Således genomfördes en snabb tur till Teknikmagasinet (där Reade btw råkade inhandla ett High School Musical-spel som Jonatan sen fick lämna tillbaka)där diverse fina presenter inhandlades. Allt gick kanon, förutom en sak. Jenny hade hittat ett mini-MIG på macken. Hårdvaluta, I'm tellin ya! Det var bara det att i slutändan hamnade det utanför stammen. SORG.

Ja, och nyår var bra. Mitt Helsingborgsrum har blivit uthyrt och snart börjar jag jobba. Tjo!

Jul, jul, stråååålande jul!

UNDER ALL KRITIK.
Julledighet i all ära, men jag har visst dragit det ett par steg för långt. Oh well, jag förstår att ni alla bubblar av nyfikenhet på vad som har hänt in the life à la Rinäskan.
Det bästa på hela julen är dagen innan, den 23e, när jag kommer hem till nybakat bröd, nygriljerad skinka, och det bästa av allt - gravlax och gravlaxsås. Jo, gott folk, jag har ätit så mycket under julen att jag har svårt att beskriva det. Jag har mölat julmat. Men what the heck, liksom! Det handlar om en vecka (liiiite till kanske) av året. Då är gluttany (frosseri för er som inte vet, men som jag nämnt innan, allt blir mycket coolare på engelska) ledordet.

Ve och fasa, det slog mig precis, jag har ju inte sett mer än de sex avsnitt av julkalendern jag hann med i början av december! Undrar när playan slutar visa dem? Jag ska genast börja! På julaftonen bortprioriterades all TV (Kalle räknas inte, det vore högförräderi att missa det) för en omgång av På spåret. Det var grejer det! Jag och min lille kusin (tja, 18 är inte så gammalt) var fast beslutna att slå farbröderna. Men det är liksom inte så lätt när min far tar allt på 10 poäng, trots att vi snittade sexor. Jag ska minsann träna under året och komma igen starkt nästa jul!

Nu slutar vi för det här inlägget tror jag minsann. Heppåer!