Härom dagen pratade jag med en vän som hade snubblat över min blogg. Jag har ju inte skrivit på typ ett halvår, men peppad av hennes uppmuntrande ord blev jag så inspirerad. Så jag tänkte att jag skriver lite.
Mitt första inlägg ska handla om smultron. Solvarma, söta, röda smultron. Goda är dom, men mest är smultron KÄNSLA. Att trippa barfota ut och plocka ett strå fullt samtidigt som fingrarna blir lite lätt klibbiga och rosafärgade. Sommar ut i fingertopparna, bokstavligt talat.
Därför gör det ont i mig, riktigt ont, när jag ser smultron förfaras. Ni förstår, på vägen upp till mitt hus från tåget i Floda ligger et hus som har en backe som bara är överfull av smultron. Tillräckligt för att baka en smultronpaj, koka smlutronsylt eller ha lyxiga frukostar för en hel månad framöver. Jag har följt dessa smultrons utveckling under mina från-tåget-promenader och vet att dom just nu är på sin absoluta topp. Mogna, söta och saftiga. Vad är det då som gör så ont i mig? Jo, ingen äter dem.
Tänk på smultronsäsongen. Den är kort, mycket kort. Det gäller att njuta medan tid funnes. Ska ett helt års väntan för en smultronplanta på att få leverera perfekta små bär vara helt i onödan? Nej, vet nån vad!
Så jag har börjat palla. Mitt i natten, för det händer att även jag är ute och nattsuddar, smyger jag fram till kanten av smultronplantorna och plockar på mig en fem, åtta stycken. Inte så att det direkt märks i dessa smultronmassor, men det känns iallafall lite bättre att åtminstonde några av dessa sommarens godbitar får uppskattas.
Även bär förtjänar ett värdigt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar