En sak för kokos

Jag älskar kokos. Faktum är att jag har en sak för kokos. Det är en bra ingrediens i nästan allt. Framför allt i choklad. Mången gång har jag frågat mig varför Marabou tog bort Marabou Kokos. Konstigt.

Hur som haver, idag fick jag en fin present. Ekologisk kokoschoklad. Den ska jag äta med vördnad.

Om smultron

Härom dagen pratade jag med en vän som hade snubblat över min blogg. Jag har ju inte skrivit på typ ett halvår, men peppad av hennes uppmuntrande ord blev jag så inspirerad. Så jag tänkte att jag skriver lite.

Mitt första inlägg ska handla om smultron. Solvarma, söta, röda smultron. Goda är dom, men mest är smultron KÄNSLA. Att trippa barfota ut och plocka ett strå fullt samtidigt som fingrarna blir lite lätt klibbiga och rosafärgade. Sommar ut i fingertopparna, bokstavligt talat.

Därför gör det ont i mig, riktigt ont, när jag ser smultron förfaras. Ni förstår, på vägen upp till mitt hus från tåget i Floda ligger et hus som har en backe som bara är överfull av smultron. Tillräckligt för att baka en smultronpaj, koka smlutronsylt eller ha lyxiga frukostar för en hel månad framöver. Jag har följt dessa smultrons utveckling under mina från-tåget-promenader och vet att dom just nu är på sin absoluta topp. Mogna, söta och saftiga. Vad är det då som gör så ont i mig? Jo, ingen äter dem.

Tänk på smultronsäsongen. Den är kort, mycket kort. Det gäller att njuta medan tid funnes. Ska ett helt års väntan för en smultronplanta på att få leverera perfekta små bär vara helt i onödan? Nej, vet nån vad!

Så jag har börjat palla. Mitt i natten, för det händer att även jag är ute och nattsuddar, smyger jag fram till kanten av smultronplantorna och plockar på mig en fem, åtta stycken. Inte så att det direkt märks i dessa smultronmassor, men det känns iallafall lite bättre att åtminstonde några av dessa sommarens godbitar får uppskattas.

Även bär förtjänar ett värdigt slut.

Fredag kväll

Hemgjord pizza
Rött vin (mest för känslans skull)
Mörk choklad med havssalt
Te
Dear John

Just nu vill jag mest vandra barfota på en amerikansk strand under fullmåne med sandaler i handen.

Linnéa Maria Rinäs

Ibland kan det faktiskt vara svårt att veta. Jag tycker det i alla fall. När jag träffar andra blir jag ofta så himla inspirerad och vill vara precis som dem. En riktig globetrotter, en pysslig kakbakare, en chic fashionista, en samhällsengagerad aktivist, en handlingskraftig karriärskvinna, en jordnära naturperson, en kreativ skapande bohem. Allt det vill jag vara. Och lite till.

Och visst är jag alla de där och lite till. Men jag blir liksom aldrig nöjd ändå. Så fort jag träffar nån intressant person vill jag vara precis så. Klart jag också ska baka surdegsbröd, klart jag ska jobba som copywriter i New York, klart jag ska odla egen potatis och vara sådär oklanderligt stylish.

Och inget fel i det, visst sjutton kan man inspireras, tänka om och bli en bättre människa. Men risken blir också att mitt i alla dessa intryck och uttryck tappar bort sig själv. Så nu tänkte jag berätta för er alla vem jag är, Linnéa Maria Rinäs, född 1988-08-31. Det blir mycket, det blir självcentrerat, men det här är min blogg och jag bestämmer. Om jag nån gång skulle glömma (och du orkar läsa det som följer), var snäll och påminn mig!

Jag älskar rosa, blommigt och prickar, för att det gör mig glad. Jag tror på att tänka positivt, fastän det är svårt ibland. Choklad gör mig glad. Jag har väldigt svårt för att göra saker med måtta, på gott och ont. När jag tycker om nåt gör jag ofta det tills jag har tröttnat helt. Precis som Amelie från Montmartre så tycker jag så mycket om att krossa sockertäcket på en crème brulée. Jag har väldigt svårt att tänka mig ett liv utan en bra karriär, och ser det lite som en buffert ifall jag aldrig skulle få barn. Jag känner mig aldrig riktigt tillräcklig men alltid lite för mycket. När jag vill bli glad lyssnar jag på S Club 7 och när jag vill gråta lyssnar jag på Fields of gold. Jag har, såhär på äldre dar, kommit på att Gud nog finns ändå. Jag blir glad när folk kommer ihåg vad jag har sagt. Jag är väldigt stolt över min engelska accent. När jag ska vara seriös och professionell övergår jag i nån sorts stockholmska, kanske för att jag ser på Stockholm lite som stället man hamnar när man ”har lyckats”. Jag älskar riktiga traditioner jul, sommar, påsk, you name it! Det jag drömmer om mest är att vara kär på en skärgårdsklippa. Jag är en riktig tävlingsmänniska och kan gå lite över gränsen ibland. Jag tänker ofta att jag är oönskad, fastän jag egentligen vet att jag inte är det. Jag älskar äventyr och utflykter och att våga göra saker jag var jätterädd för från början. Jag tror det är viktigt att vara allvarlig ibland. Folk jag tycker om tycker jag om jättemycket, men jag är alltid rädd att dom ska tycka att jag är för på. Jag har lite av en hatkärlek till tåg.

Ja, hörrni. Det var en del. Men inte var det allt ändå. Det finns dessutom så mycket jag vill bli, men det här är liksom det jag har att utgå ifrån. This is me, helt enkelt.

Vem är du?

Brunchutvärdering

Utvärdering av morgonens brunch på Helsingkronas nation:

Färsk frukt, smoothie och grymt gott bröd är definitivt på plussidan. Fina muffins.
Mindre utbud av varmrätter och dåligt med vegetariska alternativ på minussidan.

Resultat so far:
1. Hallands
2. Helsingkrona

Ikväll ska jag på födelsedagskalas i Malmoe. Spännande att se om jag kommer levande därifrån, dom gillar ju att skjuta folk där har jag hört.

Wish me luck

Morgonens soundtrack

Lite fler saker jag tänkt på

Förresten, Louise skickade den här länken. KUL att vi hadde typ alla som är med på dom där små bilderna. Materialist, ja visst!

Och så kan jag meddela att jag är lite kär i Hanna Turi. Spotifaja henne om ni skulle bli nyfikna. Fab, frickin fab. Jag blev kritiserad för att jag säger fab härom dagen. Töntigt och irriterande, sa personen i fråga. Men, sa jag, det uttrycket är ju bara så jag. Det är ju som att säga att jag är töntig och irriterande. Det kan ju hända att jag är, men jag är jag och passar det inte kan det vara.

Imorgon ska årets ekonomiska vinstaffärstradition fortsätta, brunch. Betala 40 kronor och var mätt EN HEL HIMLA DAG. Det är vad jag kallar studentvänligt.

Typ tretton byten av ämne

Ojojoj, här gåre undan!

Inte med bloggandet men med allt annat. Jag ska få besök av två fabuläösa personer, Louise och Anna-Sara, helgerna efter varandra i februari. Pepp? Jojagtackarjag.

Idag gick jag upp 05:45 för att åka till Helsingborg tjugoöversex. Ja, ni läste rätt, nollsextjugo. Det är INTE mänskligt. För att lyssna på KG Hammar som skulle prata om... Var det mänskliga finns. Ser ni motsägelsen? Mm, precis. 80 spänn betalade jag dessutom för att berövas min nattsömn, var tvungen att äta extra mycket frukost där (för det ingick åtminstonde)för att liksom väga upp för denna hemska morgontimme.

Jag har dessutom bestämt mig för att skära ner på spinningen. Linnéa plus en himla massa spinning minus en massa småätande = rasar i vikt. Vilket har lett till att mina bröst krympt AVSEVÄRT. Plus att jag ser ut som en liten sparris. Inte bra, därför har jag i samråd med Annika Ankan Skogar bestämt att ett, högst två spinningpass i veckan får vara nog. Nån måtta på dumheterna får det vara liksom. ILLA när supertajta jeans som knappt gick att få igen är för stora. Då får man sätta ner foten.

Förresten så var jag med denna Annika Ankan Skogar på musikquiz igår. Trodde vi. Men icke! I rummet där vi satt var högtalarna trasiga, så utan quiz blev vi. Elände så det förslår.

Men PÖZZ på er för att ni är så fina!