Det går bra nu. Så sjukt himla bra. Så bra att jag börjar bli rädd att det inte ska gå så bra så himla mycket längre. Men så ska jag inte tänka, för just nu går det bra. Haha!
Men istället för att tala om för er vilket sjukt flyyyyyt som präglar Rinäskans liv just nu (för det är onekligen irriterade när folk envisas med att rub it in, när man inte har det så lattjo själv. kul när det går bra för andra liksom) tänkte jag berätta om snö. Vad jag egentligen tycker om snö (för det har ni ju verkligen undrat. eller?)
Som det är just nu, typ nollgradigt, småslaskiga snödrivor, kan det nästan vara. Nästan. Jag uppskattar fortfarande snön, hellre det än grådask, men jag känner liksom inget speciellt. Annat var det i förrgår, när jag och Max traskade hemåt.
Pudersnö. Det är som om världen liksom tog en paus från sig själv. Som om detta tunna lilla lager fjäderlätt vitt glitter liksom gör allting mjukare. Hårda kanter döljs, ljuset blir annorlunda och hårda ljud försvinner bort.
"Det har inget att studsa mot", sa Max.
För mig spelar inte den vetenskapliga förklaringen nån roll. För när världen blir sådär vackert skör, när vartenda steg riskerar att förstöra konstverket naturen har skapat, då känner jag mig nästan andäktig.
Magiskt. Jag skäms nästan för mina egna steg. Världen håller andan och här kommer jag i mina bruna pälsstövlar och stör. Det är så lite som behövs för att det ska försvinna, allt det vackra. En grad varmare, en hård stöt mot ett träd.
Tänk att jag får gå här. På besök i världens vackraste värld. Då är jag tacksam att jag lever. Magiska vinterkvällar när världen vilar och det aldrig tycks bli mörkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar